Jag blir så deprimerad. Efter att ha kastat iväg en ansökan till ett jobb i en annan stad igår mest för att ha gjort nåt, fick jag idag besked att jag var välkommen på intervju. Trevligt.
 Om det inte vore för att intervjun är imorgon kl 15, att det inte finns någon chans för mig att ta mig dit OCH att det verkade som om chefen för sagda företag inte hade alla chips i påsen.

Man kan ju skratta åt det faktum (läs: gråta på insidan) att det inte ens tog 24 timmar för mig att fixa en intrevju, men söker man ett jobb inom kommungränsen som man verkligen vill ha, så går det aldrig. DET ÄR JU JÄTTEIRONISKT OCH ROLIGT.

Ni får ursäkta mig, jag ska återgå till att stirra in i väggen och tänka över mitt otursförföljda liv.

xoxo